Iaxedex

Den 3 juli födde Neva 10 valpar. Som vanligt är människornas nerver på bristningsgränsen när tikens värkar och krystningar äntligen tar fart efter dygn av stigande och fallande temp, hässjande, oroligt vankande, letande efter lyor, bäddande och till slut en halv dags matvägran.

När så den första valpen tittar ut faller ett stenröse från mina axlar.

“Vad skönt, nu är det igång.”

Nevas förstfödde denna gång hade faktiskt bakdelen kvar i morsans vulva då han tog fatt i närmsta spene. Det kallar jag livskraft!

Att få uppleva en djurfödsel är stort, men att få vara barnmorska och, om än i bakgrunden, få samarbeta med tiken om födseln är större. Det är ett förtroende jag är stolt över att ha fått av mina tikar. De styr och jag följer, försöker serva med det de behöver. Och alla har de sitt sätt. Neva vill ut, hon vill springa runt huset ett par varv så när mellan varje valp. Det blir ett par varv när kullen till slut visat sig bestå av tio syskon.

Nu är har det gått lite drygt två veckor sedan den magiska födelsedagen den 3 juli mellan cirka 15.00 och 23.00 då de kom. De har förvandlats från små fosterliknande sälkutar, till valpar som munfäktas med varandra, springer (visserligen på lite ostadiga ben) och som uppfattar mig som en helt ok del av sin tillvaro, men ännu inte en som bidrar med föda.

Det är en lycka att kunna doppa näsan i valppälsar och dra in vaniljdoften i näsan. Det är en glädje att se dem utvecklas och växa. Det är en välsignelse att höra deras förnöjda tystnad. Eller för den delen deras ivriga klunkande när mjölken rinner till.

Må detta välmående lugn vara lugnet före den lika hälsosamma och friska stormen då valparna kommer in i “monsterstadiet”. Då när barnen inte kan gå in till dem utan att ha gummistövlarna på (inte för att det är blött utan för att få behålla hälsenorna intakta.)

I helgen träffade jag 19 Iaxedex-valpar. Ja några av dem har blivit stora, snart sex år, men valpar är de i alla fall så länge de sett dagens ljus här på Berget.

Det är ganska fantastiskt att tillbringa en helg på träningsläger med 19 schäfrar, alla med en fantastiskt härlig lust att jobba.

Gunnel Hjort var hos oss för tredje gången i rad. Gunnel är en väldigt duktig hundtränare från Kinds brukshundklubb med ett gediget schäferkunnande. Hon har tävlat framgångsrikt med var det sex eller sju schäfrar? SM och Nordiska. Skydd och spår är hennes favoritgrenar.

Budskapet i år var:

Ha bilden av målet klart för dig.

Alltså. Du måste kunna se framför dig, i detalj, hur det färdiga momentet ser ut. Annars kan man inte förmedla till hunden vad den ska göra. Hur skulle man kunna det?

För dem som deltagit i Gunnels grupp ett par år, kändes det roligt att få lite nya infallsvinklar. Mia Umaerus från Göteborg-Mölndal Bk stod för dem.

När jag tävlade som värst med Iaxe, då flög Mia upp till toppen i kometfart. Vi andra stod bara och gapade. Ung var hon och väldigt duktig. Hon påstår att hennes BC Alice var en bussig och snäll hund, att det därför inte var så svårt för henne. Men se´n har hon gjort om samma sak med tre hundar till. Hon har deltagit i femton SM och flera nordiska mästerskap.

Var tydliga, var Mias budskap. Tydliga, rättvisa, med timing (vilket i sig blir tydligt).

Vi var alltså i väldigt goda händer, vi som kommit för att träna tillsammans över helgen.

Vilken fröjd det är att se alla glada schäfrar som bubblar av arbetslust, vilken glädje att de har hamnat hos människor som tar hand om dem på ett bra sätt.

Självklart stöter man på patrull i träningen ibland, har svårt att hitta nyckeln till hur man ska göra med sin hund. Det är en naturlag. Ingen kan träna sin hund utan att stöta på problem, om man nu vill kalla det problem.

Då är det väldigt uppfriskande att få erfarna ögon som ser och har en stor verktygslåda att plocka ur. Sådana är de två damerna från sydväst. Erfarna med stora verktygslådor.

Jag träffade också sju av nio C-valpar, lite drygt sex månader gamla. Vilket gäng! De verkar riktigt mysiga, alla letade saker, grep, bar och kom. Alla lekte tyst och utan nämvärda aggressioner i flocken om sju. Alla gillar att springa, alla är godmodiga och glada i folk. De verkade utan undantag balanserade.

Deras hussar och mattar framförde inga klagomål – än, utan älskade sina hundar rätt så förbehållslöst. Det kändes skönt.

Riktigt nöjd är jag så långt med småsyskonen i kenneln.

Jag måste bara få fundera över en sak som kanske inte har med saken att göra. Men någon måste förklara för mig vad passivitetsträning är och hur det går till.

Jag har nu hört att det finns många som åker till klubben för att bara sitta där med sina hundar och inte göra något alls. Det låter inte så kul.

Jag har aldrig gjort så med mina hundar, aldrig. Däremot har jag åkt till klubben och börjat med en lång promenad. Eller börjat med en fika där hunden fått ligga bredvid mig och väntat. Eller tränat koncentrationsövningar, eller….

Det är alltid jag som bestämt när vi ska börja träna och det är jag som bestämt hur vi ska ta oss in på träningsplanen. Min ambition har alltid varit att aldrig ge hundarna utdelning av att de stimmar upp sig, då har det inte blivit aktivitet, men inte orkar jag sitta i timmar tills hunden somnar och sedan ha promenaden och stimulansen kvar att göra när jag åker från klubben.

Nej, inte behöver jag sitta i timmar på en brukshundklubb utan att träna något med min hund för att den ska bli lugn. Det räcker ju med att jag tränar den i full aktivitet en gång så kommer förväntningarna tillbaks. Det är ju förväntningarna jag måste lära mig att lägga på rätt nivå. Det är ju den nyckeln jag måste hitta, det är en del av träningen och jag lovar, nyckeln ser inte lika da’n ut under hundens karriär. Man får hitta ny och ny igen. Hunden kan lära sig att gå ned i varv och det på sekunden. Behövs inga timmar.

Man behöver träna av och på. På och av. Men det är något annat än att bara sitta och häcka bredvid plan.

Men jag måste väl ha missförstått? Så gör man väl inte, eller?

Vill bara säga detta först. Om du har svårt för skryt, fortsätt inte att läsa.

Tikko är en fantastisk hund och vi kommer varandra allt närmare. Men vår träning blir allt annat än regelbunden och fokuserad. Jag har helt enkelt inte tid. Därför blir jag så otroligt imponerad över att han ändå jobbar så bra som han gör. Det är helt enkelt en fantastisk hund. Hade han fått den träning som jag kunde ge Iaxe på den tiden jag inte hade barn (och uppfödning), ja då hade det inte funnits gränser för vad vi hade kunnat uppnå – jag lovar.

En vanlig vecka har jag MAX ett tillfälle att träna lydnad och MAX ett sök per vecka. Vissa dagar går jag inte ens ut med honom mer än en gång, barnen tar de andra rundorna. Och att ta med honom, utan de andra hundarna, ja det blir vid de två tillfällen i veckan som jag kan träna. Och varje träningstillfälle är hårt tidsbegränsat. Alltid finns det en tid att passa, ett löfte att hålla till barnen.

Jag jobbar heltid, har två barn med fritidsaktiviteter (som jag skjutsar till) på måndag, torsdag och fredag kväll. Läxor varje kväll. Och jag är den enda vuxna i familjen. (städning, matlagning, tvätt, gräsklippning….. ja ni vet)

Missförstå mig nu inte, man kan ju tro att jag inte borde ha hund alls, att jag inte har tid för dem. Så är det inte. Hundarna lever ett bra liv och de är med barnen och mig i skogen så det räcker – jag snackar träningstid nu. Den barnfria, Wille- Dexifria tiden. Den finns alldeles för lite. Och under åren har träningen blivit väldigt oregelbunden. Ändå är han champion. Det har jag bara en sak att tacka för – han är en brukshund från nos till svanstopp.

Hans nosarbete är helt suveränt, det gäller inte bara sök utan också spår och uppletande. På tävlingen i helgen gick han för en tia i både sök och uppletande. Han är imponerande att se. En riktig arbetshund med koncentration och effektivitet i blodet och jag älskar att samarbeta med honom i skogen – där är vi hemma.

Det sägs att schäfrar har lätt till ljud och att det skulle vara svårigheten för dem i lydnaden. Jag anser inte att det är så. Visst, Tikko låter ibland när vi går lydnad, men inte om han är koncentrerad och jag har visat honom på rätt sätt vad han ska göra och tränat det så pass mycket att han inte behöver tvivla på vad jag menar. (Där har vi vår allvarligaste akilleshäl)

Han låter inte heller om vi har rätt relation när vi går in på plan. Men kommer vi snett, som vi gjorde på tävlingen nu i helgen, då gör han inte sina grejer rätt, blir osäker och då kommer ljudet. Som en symtom, inte orsak. Är ni med? Så tror jag det är med väldigt många hundar – och låter de inte, blir symtomen en annan minst lika poängneddragande. Kolla ska ni se.

Det är faktiskt så enkelt: träna, träna, träna och träna rätt. Det räcker inte bara att träna rätt en gång i kvartalet om jag överdriver lite.

Vi har på skoj ibland, några andra heltidsarbetande mammor, pappor och jag, snackat om att vi borde få tävla i en slags handikappklass – en klass för heltidsarbetande föräldrar med hund alltså – vi har ju inte en chans mot dem som är arbets- eller/och barnlösa. För att inte tala om mot dem som har hund som arbete. Men det är bara på skoj, kanske med en liten ton av bitterhet eftersom vi vet hur mycket tid vi hade B.C (before the children, inte before Christ, så gamla är vi inte.)

Tikko har bett mig berätta om hur uppladdningen inför tävlingen i helgen såg ut, egentligen är det skrattretande. Jag hade tid att träna på lunchen, alltså promenad borträknat max 20 minuter och då åt jag frukt under promenaden den veckan. 20 minuter max, huvuddelen av dessa la vi på platsliggning eftersom han reste sig i Vimmerby.

Såhär var veckan ur Tikkos perspektiv:

Måndag:

Vanlig morgon promenad, fick åka med till morsans jobb, väntade på lunchpromenad – länge. Hon kom till slut, vi gick en halvtimme, sedan var det plats och plats igen ett antal gånger tills vi åkte till jobbet igen. Lång väntan tills vi äntligen åkte hem. Pinkpaus i trädgården (min biologiska moder Dexi börjar lukta riktigt gott, hon löper). Vi far till Vadstena där Wille och lillmatte sticker iväg till agility-kurs. Jag morsan och Dexi går en snabb runda, sedan är det platsliggningsövning igen. Rätt som det är åker vi tillbaks till Mjölby, morsan ska på skolråd i ungarnas skola. Dexi och jag väntar, tillbaks till Vadstena, vi hänger med ut en sväng och hämtar Anya och Wille. Hemma är morsan trött, det blir inte roligare än så idag.

Tisdag

Morgonpromenad. Samma visa – med till jobbet – lunchprommis och platsövningar. Efter jobbet till klubben, promenad, lite träning, platsövningar. Hem till Mjölby, väntar i bilen tills morsan är klar med föräldramöte. Så var den dagen slut.

Onsdag

Samma igen, men efter jobbet åker vi direkt till skogen och jag får göra tre hittaövningar i söket – det var kul men alldeles för kort.

Torsdag

Vi övar plats på lunchen igen – och jag börjar lugna ned mig, hon kommer ju tillbaka, morsan. Men hemma börjar det bli lite jobbigt. Dexi doftar allt godare. På kvällen blir det i alla fall en rejäl promenad, med Dexi och Wille, medan Anya rider.

Fredag

I natt fick jag inte dela rum med Dexi. Åker med till jobbet och tränar plats på lunchen, på kvällen skjutsar morsan Anya till orkestern. Morsan är så trött när hon hämtat Anya igen och de alla har ätit, att hon och jag går och lägger oss tidigt. Trånar efter Dexi. SLÄPP UT HENNE.

Lördag

Vi tävlar. Äntligen får jag sträcka ut ordentligt i sökrutan – jag njuter. Morsan blir glad och alla andra i rutan verkar nöjda också. Jag ligger plats! Men sedan slår det lite slint. Jag missförstår morsan och blir osäker. Hon verkar ganska glad ändå, så när de roliga grejerna kommer, apporteringarna och det – behöver jag inte tänka så mycket, de går lätt. Hitta grejer i rutan, det fixar jag galant. Man har väl schäfernos. När vi kommer hem galopperar jag allt vad tygen håller upp till huset – var är hon Dexi? Nu vill jag träffa henne – men inte tusan blir det av. De har stängt in henne )-:

PS: Under helgen tävlade Ronny och Nikko också, båda dagarna. Lillbrorsan är också en Brukshund med stort B. Fixade spåret på lörd’an och söket på sönda’n så man kan vara stolt brorsa. Han slog mig till och med på klorna på lydnaden i lördags. GRATTIS.

I år är det 40 år sedan jag blev medlem i Brukshundklubben. Inte undra på att man då och då betraktas som en dinosaurie av yngre förmågor.

Allt eftersom åren gått, har jag blivit allt säkrare på en sak – det finns inga enkla lösningar och framför allt finns det inte bara en lösning. En bra insikt, som gör det lättare att lyssna än jag tyckte det var när jag var yngre.

Jag har tänkt att jag ska fira mitt 40-års jubileum på något sätt men jag har inte kommit på hur. Jag kanske ska vänta med festen till dess jag firar 50.

Hur som haver får man ta sig en funderare när man inser att tiden går. Åtskilliga gånger har jag legat som figurant i sökbanor, tittat upp mot trädtopparna, och undrat vad jag ska säga till sankte Per när han frågar vad jag har gjort av mitt liv.

“Jag har legat i x-tusen timmar och väntat på att få leka med hundar”

Vad ska han tro?

Men jag tröttnar inte. Inte på söket i alla fall och inte på hundar. Däremot ska jag fundera på det där med tävling. Nu har jag tävlat i åtminstone 30 år, och jag är fortfarande nervös.

Jag är ett hopplöst fall.

“Det är onödigt att vara nervös”, tänkte jag om och om igen på väg till tävlingen idag, lät det gå som ett mantra genom huvudet. Lät bilder av vackra sök och fina inkallningar passera revy i mitt inre. Ändå! Lik förbaskat kröp det i kroppen och illamåendet smög sig på när jag kom fram till Vimmerby BK i morse. Det hör till saken att det är en av mina hemklubbar och jag vet att där bara finns goa människor. Ingen som äter upp en.

Tikko tyckte att jag bar mig konstigt åt och reste sig som första reaktion på detta från platsen. (I alla fall tror jag det var så, men han gillar inte heller att jag går ifrån honom. Att tjejer, kvinnor, töser, damer går ifrån, gillar killar i regel inte)

Det var första momentet och han reste sig si så där efter tio sekunder.

Förr i tiden, på dinosauriernas tid, hade jag blivit besviken. Det blev jag inte nu. Det kändes som ett stenröse hade fallit från mina axlar, nu betydde ju resten inte så mycket, resonerade min (av nervositet lite ologiska) hjärna. Ja, vips rann nervositeten av och resten gick bra.

Nio på sök och uppletande (tack Tikko för ditt underbata arbete med näsan – du är för häftig) och en lydnad som (förutom platsen då) börjar likna något.

Så, från att ha tänkt att “jag ska aldrig tävla mer” på morgonen, började jag räkna. Om om inte varit. Brukar du räkna så också?

Om han legat plats (+30p) om han fått 10 på söket (vilket han presterat ett antal gånger, +29p) osv. Ganska snart hade vi (någon gång i framtiden) en bra bit över 600 som i en liten ask.

Och så slutar dagen med att jag nynnar på Life of Brians “Allways look att the bright side of life, di-doo, di-doo-di-doo-di-dooo…..”

PS: STOR TACK VIMMERBY BK FÖR EN VÄLDIGT TREVLIG TÄVLING SOM JAG REKOMMENDERAR ALLA ATT ANMÄLA SIG TILL NÄSTA ÅR.

Tiden går fort. För nio veckor sedan föddes de, nu är de redan utflugna. Det känns som om en tornado har gått över Berget här i Kolstad och nu är det plötsligt stiltje.

Jag trodde att jag skulle ha tid. Tid att blogga, tid att fixa och måla. Vad blev det av det? Näst intill intet.

Den sista halvan av tiden valparna är hemma hos uppfödaren är den roligaste och mest intensiva. Valparna utvecklas i rasande takt och dag för dag upptäcker de något nytt, gör något som de aldrig gjort förut och tar för sig av något de tidigare ratat.

Från att ha nöjt sig med att vara i valprummet, kräver de att få komma ut i valphagen och ganska snart ut från den också. Jag tycker att det är våldsamt roligt att i möjligaste mån låta dem ta för sig av verkligheten i den takt de själva vill. Det gör det förstås något bökigare att vara uppfödare. När jag släpper ut gänget i trädgården är friden för alltid störd. Från den dagen vill de med jämna mellanrum ut i den stora världen och jag måste vara med så att ingen helt enkelt försvinner, helt valpsäker är inte trädgårdens cirka 3000 kvadratmeter och dess staket.

Några dagar höll de sig på baksidan, lekte under päronträdet och jag kunde sitta och njuta av dem. Men sedan spred de sig runt huset och jag knallade runt och räknade in, knallade runt och räknade in och lockade så mycket på valparna att de vuxna hundarna totalt slutade att lyssna. “Det gäller inte mig” tänkte de, vare sig det faktiskt gällde dem eller inte.

De sista veckorna går vi på mullepromenad i skogen – något jag vet att också Anita Wahlström på Silverpilen gjorde med sina schäfervalpar. Och eftersom jag är part i målet, så tror jag att hennes sätt att hålla valpar, socialicera och miljöträna dem, var en del av framgångssagan med Silverpilen.

En kull som denna stora med nio individer, måste jag dela på. Annars försvinner de åt alla håll i små grupper.

En kull valpar återför de vuxna hundarna till ett slags vildhundsliv. De umgås med valparna och blir ömsom som valpar igen då de leker mer än någonsin med varandra och valparna, ömsom mycket vuxna och myndiga, för att lära de små allt de kan. De följer med på mullepromenaderna och vräker sig i trädgården dagarna i ända.

Mamma Neva valde att helt avvänja valparna till dess de var lite drygt sex veckor gamla. Det var klokt, då hade hon nästan två veckor där hon kunde njuta av sina telningar. Lägga sig på rygg och låta dem klättra över henne, munfäktas och ha dragkamp, utan att de gjorde några försök att dia.

Spetsen Wille var årets lekkompis. Wille är bara ett år gammal och i perfekt ålder för att vara barnvakt. Undrar om de nio C-valparna i sitt fortsatta liv kommer att ha en förkärlek för små svarta hårbollar som Wille? Någon större respekt hade de inte för honom – men stor kärlek.

Jag vet flera i I-kullen som länge såg Tikko som en stor hjälte eftersom det var han som lekte med dem som ettåring.

Dexi tog utan minsta tvekan över rollen som moder när Neva åkte hem till sin familj då valparna fyllt åtta veckor. Visst har Dexi varit med ända sedan valparna var runt fyra veckor men den sista och nionde veckan fick hon sitt lystmäte tillfredsställt. Då tog hon för sig och putsade, gosade och munfäktades ohämmat med de små och uppfostrade dem lite också.

Tikko har hela tiden varit den stora imponerande “brum-hannen”. Valparna har nästan tittat i kors i iver att ställa sig in hos honom, och ibland har han nedlåtit sig att leka – till valparnas enorma förtjusning.

Så regnade det som bekant mellan varven. Då hjälptes vi alla varelser åt att sköta hushållsgöromålen inomhus. Det är en intressant upplevelse att ha nio nyfikna valpar runt fötterna när man ska laga mat, städa och sortera tvätt. Men kul och ingen av valparna lär vara speciellt överraskad av hur ett hushåll fungerar med allt vad det innebär, när de kommer till sina nya hem. Det är bra, tycker jag. Då behöver de nya hussarna och mattarna inte ägna så mycket tid åt miljöträning i hemmet.

Men ibland är det lite besvärligt. Är det någon av er som försökt hindra en flock nyfikna schäfervalpar i säg sexveckors ålder att tränga sig igenom en dörr de egentligen inte ska passera, men som öppnats på glänt? Jag lovar er – det går inte.

Är det någon som försökt vända sig om på kudden klockan fem på morgonen när “naturkatastrofen” bestämt sig för att de SKA UT. Jag lovar – det är ingen idé.

Intensiva är de sista veckorna också för att jag försöker ägna varje valp egentid. Vi, valpen och jag, stänger in oss i köket och leker. Kollar om där finns lust att jaga iväg efter en pryl och komma tillbaks med den och lite annat smått och gott.

Men intensiva blir de sista veckorna kanske framför allt till följd av alla underbara valpbesök. Det är en förmån att få lära känna nya människor på detta sätt. Och jag tycker att vi hinner lära känna varandra ganska väl innan den dagen det är dags att hämta valpen.

Vi hinner mejla, snacka i telefon och vi träffas här och titta på underverken tillsammans. Dessa möten är i sig fascinerande (jag menar mötena mellan blivande hussar/mattar och valparna). För det mesta händer något nästan magiskt, men det får jag berätta om någon annan gång.

Bara för att veta vart min tid tog vägen gjorde jag ett litet överslag av hur många timmar vi hade dessa viktiga och härliga valpbesök och kom fram till att de tog lite drygt två fulla veckors heltid – alltså närmare 90 timmar – men det är förstås på grund av att det var en så härligt stor kull.

Inte en minut av dessa timmar vill jag vara utan. När den dagen kommer då valpen ska flytta till sitt nya hem, känns det bra att vinka av den. Då känns det som att släppa iväg valpen till en vän – och det är inte så svårt. Jag känner mig så trygg jag bara kan bli, att valpen får ett bra liv.

Men det känns tomt och tiden har gått så fort.

Har du tänkt på vilket under det är att det kommer vatten ur kranen när du vrider på? Till vardags gör inte jag det, men från och med nu kommer jag en tid framöver beundra den jämnt strilande strömmen av klart och rent vatten varje gång jag öppnar kranen. Den är vacker.

Pumpen, eller noga räknat “kontaktorn” och därefter radonfiltrets pump, i den egna brunnen förstörde min första semestervecka. Det tog två och ett halvt dygn innan vattnet återigen var i full funktion – och många hantverkartimmar. Därefter tog det lika lång tid att komma ifatt med sanering av hemmet, disk efter den härliga sammankomsten med långväga gäster på lördagkvällen och tvätt.

Lördagskvällens gäster kom för att mentaltesta och exteriörbeskriva sina hundar och jag har tackat alla dem och de som kom från närmre håll. Jag gör det igen, ni är fantastiska som hjälper mig med att få underlag till min lilla uppfödning.

Det var en mysig kväll (förutom den tid det tog att försöka hitta vattenfelet, jag fick kompetent hjälp) och det var en kul dag på testbanan. Men i svallvågorna (?) av vattenbristen, har jag inte hunnit uppdatera med valpbilder. De kommer, jag lovar.

C-valparna fortsätter att steg för steg upptäcka och inta världen. De är fortfarande väldigt jämna och de tar sig an nyheter med stor nyfikenhet allihop. Första dagen de kom ut i gräset och solen utbröt en familjeyra, de vuxna hundarna och valparna var lika glada och alla lekte med varandra. Det var en fröjd att se. Lite likt ett kosläpp för er som sett kossorna skutta ut i gröngräset efter en lång vinter i stallet.

Några dagar hann de vara ute i sin valphage där de upptäckt tunnel, tält och kanske framför allt varandra, de har busat, brottats och galopperat. Sedan kom vatten i överflöd, från himmelen.

Ja se vatten…

Det har regnat i två dagar och de har fått miljöträna inomhus. Valprummet på 20 kvadrat förslår inte, de är med i köket och deltar aktivt i hushållsgöromålen. När de är nöjda knallar de in i valprummet och sover i sina biasängar. De äter friskt allihop och Neva sköter dem fortfarande på sitt självsäkra sätt. Trots trängsel, vassa tänder hos nio ivriga valpar kan hon ligga och halvsova när hon diar dem.

En vecka är en ocean av tid. Det händer så mycket. I valplådan kanske mest ändå, även om livet varit rikt på upplevelser i övrigt också. Vi har till exempel firat Willes 1-årsdag. Min egen födelsedag kom lite i skuggan av Willes bemärkelsedag, här i familjen. (han fick fem paket, jag bara fyra, han fick dem på rätt dag, jag tre dagar efter min riktiga,bara för att ta några exempel.)Annars har jag inget att klaga över.

Från den minut jag satte punkt i förra bloggen, blev det fart i valplådan. De brottas, viftar på svansen åt oss människor, har börjat vänja sig vid fast föda, galopperar på ytterligare en tredje del av valplådan som öppnades i lördags och går på tidning. De misslyckas sällan på bädden. OCH DE HAR BLIVIT OTROLIGT SÖTA till på köpet.

Nu har jag bara en vecka kvar att jobba, sedan är det sommarlov och valpvakt på heltid. Nästa vecka kommer lilla Crigas matte och hjälper mig. Andra namn som redan önskats av nya hussar och mattar är: Chivas, Clippa, Chiva, Cloke, Chief.

Kort blogg idag – måste betala berg av räkningar.

Vill du se bilder på underverken, gå in på hemsidans (iaxedex.com) Valpar 2009 och klicka på Bilder3. En pdf är det som kräver adobe reader.

C-kullen mår oförskämt bra. De springer redan på alla fyra och har börjat uppfatta ljud och öppnat sina ögon. Jag har ordnat så att en del av lådan är täckt med tidningar eftersom de redan visat att de vill gå undan för att kissa och bajsa.

Jag tycker varje gång jag har en kull, att de valpar jag har just nu, är mer försigkomna än de tidigare. Men det beror nog mest på att jag har lite vida begrepp om exakt när saker händer. Men just att de tar sig fram så pass stadigt på alla fyra redan, och har gjort ett tag, tycks mig vara tidigt. De började redan tulta rätt långa sträckor innan de öppnade ögonen.

De äter, sover, har lite smått börjat bli medvetna om varandra och oss människor och reagerar inte bara på lukt och värme, det syns. De är hittills, peppar, peppar, helt problemfria. Det är tur, eftersom de är den första kullen som är så pass offentliga, de medverkar ju i en blogg.

I helgen var jag och lyssnade på ett föredrag om dominans och rangordning. Det var kul eftersom jag i mitt förra inlägg tangerade ämnet, att leva i flock.

Har man varit med i SBK så länge som jag, vet man att pendeln slår fram och åter. Ny kunskap eller bara en modenyck får den i svängning. Just nu är det bland annat begreppet rangordning som står under lupp och en av de nyvunna kunskaper som man baserar sig på är vargforskaren David Mech´s studier av vildlevande varg.

Redan under sent 90-tal skrev han om sin upptäckt att det inte finns någon strikt rangordning i en vargfamilj utan där råder en rollfördelning som är just en familjs. Mamma, pappa och valpar från två till tre års-kullar. I familjen förekommer inte rangstrider, så som man trodde sig sett i flockar i hägn. De reproducerande paret (föräldrarna) ifrågasätts inte, utan har någon i familjen drivet att bilda egen familj, flyttar de. Inte så konstigt eftersom det annars skulle bli fråga om incest om en egen avkomma skulle ta över moder- eller faderskapet.

I en familj råder ingen rangordning utan snarare en rollfördelning, men det är till syvende och sist föräldrarna som har lite mer mandat än barnen i olika frågor (får man hoppas). Däremot är det ju rent bakvänt att hindra avkommans konstruktiva initiativ eller rent av förhindra dess utveckling till självständiga individer. Det är väl ingen som gör? Inte varg, inte hund och faktiskt också väldigt få människor. Varje individs färdigheter måste ju tas till vara, det är det mest ekonomiskt när man lever i flock.

Rangtänkandet hoppas och tror jag att många lämnade för länge sedan. Jag vet inte, men jag hoppas. I alla fall i den meningen att man anser att ställningen i rangordningen stadfästs med aggressiva metoder (beteenden). För mig känns det i alla fall väldigt omodernt. Ett tänk som redan på “Den rättvisa skolans” tid (Benny Österström för dem som minns) kändes passé och orättfärdigt.

Vad kan vi nu lära av denna “nya” kunskap? Är vi en del av hundens familj? Eller är vi bara, som föredragshållaren sa sig tro, en resurs för hunden? Tja, kanske är inte det så viktigt. Vi vill nog gärna tro att vi är en del av hundens familj, eller den en del av vår, men det gör nog ingen skillnad för hunden och vår relation vad vi tror.

Möjligen kan man av detta lära sig att det viktiga är att skapa en god relation till sin hund och glömma alla tankar på att hunden drömmer om att klättra i rang.

För det första är det som sagt ingen som vet om hunden överhuvudtaget ser dig som en “medhund” och om den skulle göra det, finns ingen rangordning att klättra på. Det finns bara en viss uppförandekod. Vår uppgift blir att forma hunden så att den också förstår vår.

För dem som vill gå direkt till källan:

http://www.davemech.org/news.html